「貴方の為なら死ねる」じゃなくて「貴方の為に生きる」事にしたよ.

Nytt blad. Svart den här gången. Diset börjar skingras, historien börjar vakna ur shocken.

Jag klär på mig varje morgon med bara en arm. Hon for hem eller åtminstone tillbaks till Tyskland i måndags och det har ju inte ens gått en vecka men fan, fan vad hon fattas mig. Jag saknar henne. På riktigt, precis som i det som aldrig fick hända. Precis som i det jag hoppar om du hoppar som ju är alldeles för martyr för att få vara såhär sant. Jag visste inte att jag kunde älska någon såhär mycket. Men det gör jag och hon lämnade mig med sömnlösheten vid min sida. Det är obeskrivligt kallt och det ekar i huvudet av skavsår varje kväll när hennes kroppsvärme inte är där. Måste använda både regnbågsfilten och barndomsfilten för att hålla min kropp varm. De flesta nätter har jag inte kunnat göra annat än att falla till golvet och krypa intill väggen och låta sorgen hacka sig igenom mitt system. Gråten blev så våldsam att den hindrade andning och fick kvällens middag att komma upp igen. Tände stearinljus efter stearinljus. Fick komplex av att inte kunna styra över hur länge regnet stannade hos mig. Somnade om. Knyter varje gryning hennes löften hårdare runt mina handleder. Tiden är ett monster och dagsljuset skrämmer mig igen. Det är som att hon aldrig varit här och jag försöker så hårt jag kan komma ihåg hennes rörelser. När det inte fungerar så kommer migränen. Jag replayar Phantasmagorias låtar om och om igen. Painkillers. At the ends of the rest period. Min kära moder skvallrar sedvanligt om mig i telefon till hennes närmaste vänner, viskar att det långsamt går över nu, att det bleknar, hon lugnar sig, allt blir bra. Allt blir bra. Min kropp är täckt med drygt 120 ärr. Men deras blekhet som förut tillfredsställde mig äcklar mig nu. Hon vet det och sminkar över mitt hat så mycket hon kan.

Förvåningen över att du kunde få mig att sluta skaka sitter fortfarande kvar men har börjat förvandlas till rädsla. Mina ben och händer lever sina egna ångestfyllda liv och skakar mina blodådror med panik så fort jag vänder medvetandet till.
Det finns ingen mening att vakna och gå upp till morgnarna i det här huset längre. Gå upp till skrik, gå upp till bråk, eller gå upp till den vitögda tystnaden. Och hennes röst finns ingenstans att hitta. Jag lyssnar för hårt. Pillar sönder för många rakhyvlar.

& spåren i snön som ännu inte fallit har inte bleknat.

Julslingorna tar sig in i rummet redan nu, snirklar sig runt min hals när jag sover. Som en orm av glitter, en glöggdoftande kobra fet av barnadrömmar och svällande lussebullar, täcker mitt nya nattlinne i ormspya och hånväsningar. Min kropp blir en duk och min nyvakna hud täcks av vått blått bläck. När jag lyfter på huvudet för att se så kommer volymen och trycker ner det i kudden igen.
& min kudde är fylld med snö, mina gosedjur med kokain, mitt lakan dränkt i spädbarnsblod. Jag river mig på halsen i förvirring och det är som att klösa sönder ett tvåhundra år gammalt spindelnät, döda flugor och knott bor i mina vener.
Ljusdioderna täcker väggarna nu, har letat sig upp längs garderoben och dörren. Törnrosa med en mur av blinkande fucking neon. Prinsarna bär stilettklackat och skräms av sina egna drakar. Dukar under i kampen.
Häller upp mer vin i förrädarnas glas, smeker deras skrev, tränar andning mot deras hörselsnäckor. De slickar i sig sin egen sperma från mina lår.
Diamant efter diamant skjuts in i min rygg.

Det kalla och det stela, det hela & de rena. Gömmer mig i direktörfruns lagade ficka ett tag, lyssnar på hennes hjärta. Det är inställt på repeat & jag samlar på minnen som inte kräver upplevelsen.
Blottar nacken för poesin igen, väntar på svärdshugg eller tunga. Regnet samlas i mina skor av plåt, det luktar jord och krutrök. Din silhuett kräver att du börjar dra dig hemåt, skymningen utnyttjas och förnedras. Tvingas fylla våra tomma ögonhålor med ljus varje gång mörkret blivit tillfredsställt och somnat, rullat bakåt i våra pupiller.
Vi blinkar och skålar för allt vi kommit undan med, allt medan september släpar hem sina offer i snön som ju inte fallit än, som (inte) kommer att falla, inte för dig, inte för mig, & dagen luktar sprit, låter oss glömma och börja om igen.