stop & stare.

När man sätter sig ner och låter dammet falla och virvla på plats har plötsligt mysteriet upplöst sig själv i dimman. Som ett kemiskt experiment som fräser grönt norrsken i klassrummet om natten när dörrarna är låsta. På morgonen bara stridsdamm.

En krigarinna till mig skriver att det måste finnas en morgon som inte är täckt av stridsdamm, nån morgon som inte ligger i väntan på att bli begravd i förilat ljus, förbestämd gryning. Det måste kännas som att sova med naglarna pressade mot strupen och vakna med röda märken, bara i drömmen finns det inte något som kan kallas natur. Ingen urkraft, ingenting som kan brytas eller följas. Flickan med den bleka huden springer till toaletten och knäböjer återigen, med stämbanden som domare är hon kanske alltid dömd till att huka sig. Kommer på mig själv med att tänka på hösten årstid efter årstid, innan vintern ens har fallit med istappar och snö drömmer jag om eldar. I min kropp ett ständigt nangijala i förfall, röda löv och skrattande björkar, träd som vågar vara trötta, inte behöver stå emot storm och vind, välkomnar känslan. Vet att jag inte kan skjuta upp verkligheten så länge till men jag fortsätter tro på att jag kan andas.

Dessutom finns det väl ingenting att vara rädd för, varför alla blodtäckta händer, sjöalgerna i mitt hår, sötman på hennes hud. Hemingway. Bara hemingway och jag uppe inatt, ord som kanske inte vill nånstans, som inte vill in, som läker av att sitta på trappan ute i regnet framför en stor stålport. Som bara vill se henne, som bara vill se på alla språk som någonsin funnits. Febern kommer över mig igen. Naturligtvis. Naturligtvis. Det är inte något som kan brytas eller följas.

Springer över ängar fulla med rosor och rör vid dem med fingertopparna, känner blad och färg och tagg. Knivskarp sommar. Blöder hela vägen hem. Känner sjömonstret röra sig i magen, som ett foster som växer i rapid. Så speciellt med en gud som kraxar som en svan. Och gömmer mig igen, varsomhelst förutom skogen, skogen är en illvillig syster med svarta tjärnar och silvriga kaniner med röda ögon. Följer vargarna, de som väcker mig till kaos, de som väcker mig en krigsmorgon med stridsfältet tomt sånär som på döda kroppar och krut, puffar mig på axeln och gnyr i mitt öra när jag stilla börjar gråta. Känner smärtan sprida sig i kroppen, för många sår för att veta vars det gör mest ont. Hon tvättar mina sår med något grönt elixir och smutsiga näsdukar.

I ett fjärran land fryser körsbären till is och glider av grenarna, faller som ett glimrande domino och krasas till tusentals flisor av is på marken. Rasar ner i bäcken som börjar forsa hetsigt.

nånstans en röst som frågar mig om datum och årtal.
jag känner bara hennes läppar mot min varma panna.
kanske nersmält neon, fryst till blixtrande isglass.
ingenting annat.

SÄLJES.

Flyers ; J-rock ; diverse

Nangilima.

Vi ska inte vittra och dö. Vi är inte såna, vi har Nangilima i 3D, hjärtslagen i halsen och körsbär växer på våra slagfält. När jag tappat synen så nuddar du min hand med vilje, magnolian börjar spraka och blomma. Vintern matar oss med florsocker & snö men våra kläder kommer alltid lukta augusti. Vi bär samma märke på handleden. Jag skriver för hon som inte tror på krig, håller upp hennes sköld men inte hennes svärd, slickar hennes underarm ren. Fienden gråter under sin rustning. Jag tecknar drömmar i svag blyerts för dig att färglägga. Skickar försiktigt med tanken, glider iväg. Jag vet att dina trädgårdar ruttnar och översvämmas ibland, det är deras stora kängor, det är deras jävla läderremmar, jag ska fylla din trädgård med ljus. Silat ljus. Sånt som inte skuggor kan överträda. Nätter behöver inte ha namn eller datum. Våra samtal om ingenting särskilt är också överlevnad.

Men språket känns som kemiskt avfall, det fräter i min strupe. Pärlorna räcker flera mil runt jorden, jag önskar det kunde hålla mig tillbaka. Önskar systerskap var mer kropp och mindre tal. Jag har aldrig älskat med en ängel förut, vet inte hur man smeker vingar. Vars har du känsel och inte? TV:n står på men rösterna dör bort, kvar blir bara din röst och din blick som liksom täcker hela min kropp i hebreiska, regn, du svettas i neon. Slickar upp broadway från din bleka nacke. Navigerar. Väntar. Mitt hjärta är en jukebox.

Hittar redan förlorade sagor i din handstil, smälter choklad i koppar till dig, försöker igen. Men det är bläck snarare än blod i mina vener, allt är redan sagt. Jag skrattar men mitt skratt är en spegel. Jag axlar för många roller. Ändå finns det i varje spår, vi rullade över fälten, det var aldrig tomt i våra skratt och när våra ögon möttes ljög vi aldrig. Våra drömmar löpte längs järnvägsspår där tågen slutat gå, du vaknade om nätterna när jag satt mig upp för att hyscha bort mörkret.

Lägger ditt huvud tillrätta mot den röda mattan, du är ledsen och tunga strålar av honung rinner mellan dina fingrar. Jag stryker dig över håret medan du skär isär och tar det du behöver. Kanske är det så att alla som älskar måste gå under. Kanske det. Men då är det vackert så, vi kan dö tillsammans. Duvorna kommer att buga, gnaga sig igenom himlen.
Plötsligt har något skett, jag tejpar skärvorna innan jag plockar upp dom. Älskar henne. Det är något som vill ut, något sex, något ackord, någonting. Glittret är ett gift som vi stryker in i huden, jag skriver för att inte få missfall med sorgen, för att inte så glas i vackert vitt kött. Du ger mig plastpärlor i rosa, grönt, blått, springer igenom lägenheter, ritar ljus & rum & silar oceaner genom nyckelhål.

Min hungriga tunga tar emot regnmoln & japanska melodier, husen vill slita sig från människorna. Vi drömmer svart gräs och vita sjöar, drömmer röd tejp, ljusrosa sår. Sorgen ett nyköpt pussel vi kan bryta isär. Svart snö i stadsparken. Vill du dela paraply, vi kan se på när snöflingorna bygger snöänglar som dansar runt träden.

En tunn röst nånstans, jag vet att du fryser. Baby, vi måste ta skydd, vi måste ta skydd nu. Väntar du på mig? Packa leksakspistoler och chardonnay. Vänta, jag vill teckna av din stjärnbild mot din rygg, inte med nålar eller bläck, bara tunga. Regniga minnen. Gryning betyder ackordsbyte. Kommer på mig själv med att vilja skriva dig hela böcker, dikter och brev, fylla dem med imorgon och silverkonfetti från konsertgolvet igår 02:30 pm.
Jag gröper ur alla Tokyos neonskyltar för din skull, öser ner ljuset i provrör och fäster dem runt min midja. Himlen är så svart nu, de enda ljusen är elektriska och de skär igenom rummen men inte igenom hjärtan eller länder.

Jag vill lova dig mycket, men eftersom ord är som ballonger och jag inte har så mycket luft kvar i lungorna så hoppas jag att du ändå vet.
Är du rädd nån gång så är det bara att dra lite i min tröjärm.

Kaos breder sina vida vingar över mig & suger av min stolthet, lämnar mig nakenryggad i gränden jag själv dekorerat med mina egna spyor och kadaver. Plötsligt sexuellt, plötslig förtvivlan. Mitt namn av på mitten. Det finns ingen räddning att få, giftet sprider sig, jag måste vässa klorna och dra dem längs min hud, skapa långa revor, fler blekta skrik till min samling. Himlen var blå när det hände, du sa att vi hade otroligt fint väder, "visst är det vackert", ja visst fan är det vackert, jävlar vilken vacker undergång. Skrattet hoppar ur led. Du stannar till på vägen för det korta samtal det tar för dig att inse att jag inte är den du tror idag heller. Insekter kryper under min hud, jag kliar tills det blöder, slår mig själv på benen med den tyngsta bok jag hittar för att döva tankarna. Lustigt nog visar det sig vara Bibeln. Jag fnyser till och vänder mig om på soffan, kryper ihop till en boll och gnyr. Tårarna kommer inte längre än till näthinnan, de väller upp och förhindrar min syn men de rullar inte iväg, mitt regn som aldrig brukade vänta på något. Jag gör mitt bästa dit ni sänder mig, men jag slungas in i overkligheten oftare och oftare. Era röster bara oljud, blandas ihop med stål mot stål ljuden i fjärran. Försöker fokusera och känna duktighet eller smärta, men lyckas inte med någon av dem. När jag inte kan framkalla tårarna med de värsta scenarion så blir jag inte rädd. Ska jag bli rädd? Bör jag bli det? Jag är så rädd för mitt eget psyke att jag inte kan sluta, jag kan inte sluta peta i de variga såren. Springer ner till köket och stoppar händerna i en skål med is. Tio sekunders frihet. Mitt handfat är fullt med hårstrån, de bara lossnar från mitt huvud. Du är tvivel och jag får dig tillbaka genom att uttala de ord jag inte litar på så hårt och så mycket att du tror mig. Häller det i dina vener, du öppnar din mun & jag låter den bärnstensfärgade vätskan rinna in och över, längs din haka och bröstkorg. Vi stinker av det vi utsöndrar, bredvid och hand i hand. Inuti. Ensamma är vi papperstunna. Saxarna faller från himlen, slungas mot vår saga från alla håll. Lita inte på någon, de ser ned på dig. Tillsammans är vi allt. Behöver inte slicka socker från gatan. Vi gör världen till vad den är. Vi är religion. Sanning. Din tunga mot min hals är en bön. Jag knäfaller utan att du ber mig. Använder minnet av hennes röst i ljuvlig tortyr till att dra mig tillbaks. Här sitter jag nu, stol, trä, kök, köksbord. Demonerna går inte att mata, de dricker inte, kan inte mättas eller smittas. När de är uttråkade ristar de fram märken, ignorerar mig när jag kastar mig själv i väggen. Blyerts blir till stoft blir till aska blir till gyttja när vi gråter. Jag krälar runt där. Eldrött neonljus skär upp mig från navel till nyckelben, strör rosa salt över mina organ, syr ihop. Hjärtat flämtar till. Iskall chock. Stygnen lysande giftgröna. Jag dunkar huvudet i väggen tills det börjar ringa i öronen. Små söta kaotiska melodier, sirener. Någonstans hon som förespråkar rakryggad sårbarhet och mer öppet kaos. Vardagen är ett rivningskontrakt, jag har en dunk med bensin. Det finns ingen förståelse, bara att hon inte är här, bara förvirring.

infection.

jag har inte mycket att säga. det är för mycket.
"This foolish disease of mine
Seems only to get worse and worse."

「貴方の為なら死ねる」じゃなくて「貴方の為に生きる」事にしたよ.

Nytt blad. Svart den här gången. Diset börjar skingras, historien börjar vakna ur shocken.

Jag klär på mig varje morgon med bara en arm. Hon for hem eller åtminstone tillbaks till Tyskland i måndags och det har ju inte ens gått en vecka men fan, fan vad hon fattas mig. Jag saknar henne. På riktigt, precis som i det som aldrig fick hända. Precis som i det jag hoppar om du hoppar som ju är alldeles för martyr för att få vara såhär sant. Jag visste inte att jag kunde älska någon såhär mycket. Men det gör jag och hon lämnade mig med sömnlösheten vid min sida. Det är obeskrivligt kallt och det ekar i huvudet av skavsår varje kväll när hennes kroppsvärme inte är där. Måste använda både regnbågsfilten och barndomsfilten för att hålla min kropp varm. De flesta nätter har jag inte kunnat göra annat än att falla till golvet och krypa intill väggen och låta sorgen hacka sig igenom mitt system. Gråten blev så våldsam att den hindrade andning och fick kvällens middag att komma upp igen. Tände stearinljus efter stearinljus. Fick komplex av att inte kunna styra över hur länge regnet stannade hos mig. Somnade om. Knyter varje gryning hennes löften hårdare runt mina handleder. Tiden är ett monster och dagsljuset skrämmer mig igen. Det är som att hon aldrig varit här och jag försöker så hårt jag kan komma ihåg hennes rörelser. När det inte fungerar så kommer migränen. Jag replayar Phantasmagorias låtar om och om igen. Painkillers. At the ends of the rest period. Min kära moder skvallrar sedvanligt om mig i telefon till hennes närmaste vänner, viskar att det långsamt går över nu, att det bleknar, hon lugnar sig, allt blir bra. Allt blir bra. Min kropp är täckt med drygt 120 ärr. Men deras blekhet som förut tillfredsställde mig äcklar mig nu. Hon vet det och sminkar över mitt hat så mycket hon kan.

Förvåningen över att du kunde få mig att sluta skaka sitter fortfarande kvar men har börjat förvandlas till rädsla. Mina ben och händer lever sina egna ångestfyllda liv och skakar mina blodådror med panik så fort jag vänder medvetandet till.
Det finns ingen mening att vakna och gå upp till morgnarna i det här huset längre. Gå upp till skrik, gå upp till bråk, eller gå upp till den vitögda tystnaden. Och hennes röst finns ingenstans att hitta. Jag lyssnar för hårt. Pillar sönder för många rakhyvlar.

& spåren i snön som ännu inte fallit har inte bleknat.

Julslingorna tar sig in i rummet redan nu, snirklar sig runt min hals när jag sover. Som en orm av glitter, en glöggdoftande kobra fet av barnadrömmar och svällande lussebullar, täcker mitt nya nattlinne i ormspya och hånväsningar. Min kropp blir en duk och min nyvakna hud täcks av vått blått bläck. När jag lyfter på huvudet för att se så kommer volymen och trycker ner det i kudden igen.
& min kudde är fylld med snö, mina gosedjur med kokain, mitt lakan dränkt i spädbarnsblod. Jag river mig på halsen i förvirring och det är som att klösa sönder ett tvåhundra år gammalt spindelnät, döda flugor och knott bor i mina vener.
Ljusdioderna täcker väggarna nu, har letat sig upp längs garderoben och dörren. Törnrosa med en mur av blinkande fucking neon. Prinsarna bär stilettklackat och skräms av sina egna drakar. Dukar under i kampen.
Häller upp mer vin i förrädarnas glas, smeker deras skrev, tränar andning mot deras hörselsnäckor. De slickar i sig sin egen sperma från mina lår.
Diamant efter diamant skjuts in i min rygg.

Det kalla och det stela, det hela & de rena. Gömmer mig i direktörfruns lagade ficka ett tag, lyssnar på hennes hjärta. Det är inställt på repeat & jag samlar på minnen som inte kräver upplevelsen.
Blottar nacken för poesin igen, väntar på svärdshugg eller tunga. Regnet samlas i mina skor av plåt, det luktar jord och krutrök. Din silhuett kräver att du börjar dra dig hemåt, skymningen utnyttjas och förnedras. Tvingas fylla våra tomma ögonhålor med ljus varje gång mörkret blivit tillfredsställt och somnat, rullat bakåt i våra pupiller.
Vi blinkar och skålar för allt vi kommit undan med, allt medan september släpar hem sina offer i snön som ju inte fallit än, som (inte) kommer att falla, inte för dig, inte för mig, & dagen luktar sprit, låter oss glömma och börja om igen.