stop & stare.

När man sätter sig ner och låter dammet falla och virvla på plats har plötsligt mysteriet upplöst sig själv i dimman. Som ett kemiskt experiment som fräser grönt norrsken i klassrummet om natten när dörrarna är låsta. På morgonen bara stridsdamm.

En krigarinna till mig skriver att det måste finnas en morgon som inte är täckt av stridsdamm, nån morgon som inte ligger i väntan på att bli begravd i förilat ljus, förbestämd gryning. Det måste kännas som att sova med naglarna pressade mot strupen och vakna med röda märken, bara i drömmen finns det inte något som kan kallas natur. Ingen urkraft, ingenting som kan brytas eller följas. Flickan med den bleka huden springer till toaletten och knäböjer återigen, med stämbanden som domare är hon kanske alltid dömd till att huka sig. Kommer på mig själv med att tänka på hösten årstid efter årstid, innan vintern ens har fallit med istappar och snö drömmer jag om eldar. I min kropp ett ständigt nangijala i förfall, röda löv och skrattande björkar, träd som vågar vara trötta, inte behöver stå emot storm och vind, välkomnar känslan. Vet att jag inte kan skjuta upp verkligheten så länge till men jag fortsätter tro på att jag kan andas.

Dessutom finns det väl ingenting att vara rädd för, varför alla blodtäckta händer, sjöalgerna i mitt hår, sötman på hennes hud. Hemingway. Bara hemingway och jag uppe inatt, ord som kanske inte vill nånstans, som inte vill in, som läker av att sitta på trappan ute i regnet framför en stor stålport. Som bara vill se henne, som bara vill se på alla språk som någonsin funnits. Febern kommer över mig igen. Naturligtvis. Naturligtvis. Det är inte något som kan brytas eller följas.

Springer över ängar fulla med rosor och rör vid dem med fingertopparna, känner blad och färg och tagg. Knivskarp sommar. Blöder hela vägen hem. Känner sjömonstret röra sig i magen, som ett foster som växer i rapid. Så speciellt med en gud som kraxar som en svan. Och gömmer mig igen, varsomhelst förutom skogen, skogen är en illvillig syster med svarta tjärnar och silvriga kaniner med röda ögon. Följer vargarna, de som väcker mig till kaos, de som väcker mig en krigsmorgon med stridsfältet tomt sånär som på döda kroppar och krut, puffar mig på axeln och gnyr i mitt öra när jag stilla börjar gråta. Känner smärtan sprida sig i kroppen, för många sår för att veta vars det gör mest ont. Hon tvättar mina sår med något grönt elixir och smutsiga näsdukar.

I ett fjärran land fryser körsbären till is och glider av grenarna, faller som ett glimrande domino och krasas till tusentals flisor av is på marken. Rasar ner i bäcken som börjar forsa hetsigt.

nånstans en röst som frågar mig om datum och årtal.
jag känner bara hennes läppar mot min varma panna.
kanske nersmält neon, fryst till blixtrande isglass.
ingenting annat.