Kaos breder sina vida vingar över mig & suger av min stolthet, lämnar mig nakenryggad i gränden jag själv dekorerat med mina egna spyor och kadaver. Plötsligt sexuellt, plötslig förtvivlan. Mitt namn av på mitten. Det finns ingen räddning att få, giftet sprider sig, jag måste vässa klorna och dra dem längs min hud, skapa långa revor, fler blekta skrik till min samling. Himlen var blå när det hände, du sa att vi hade otroligt fint väder, "visst är det vackert", ja visst fan är det vackert, jävlar vilken vacker undergång. Skrattet hoppar ur led. Du stannar till på vägen för det korta samtal det tar för dig att inse att jag inte är den du tror idag heller. Insekter kryper under min hud, jag kliar tills det blöder, slår mig själv på benen med den tyngsta bok jag hittar för att döva tankarna. Lustigt nog visar det sig vara Bibeln. Jag fnyser till och vänder mig om på soffan, kryper ihop till en boll och gnyr. Tårarna kommer inte längre än till näthinnan, de väller upp och förhindrar min syn men de rullar inte iväg, mitt regn som aldrig brukade vänta på något. Jag gör mitt bästa dit ni sänder mig, men jag slungas in i overkligheten oftare och oftare. Era röster bara oljud, blandas ihop med stål mot stål ljuden i fjärran. Försöker fokusera och känna duktighet eller smärta, men lyckas inte med någon av dem. När jag inte kan framkalla tårarna med de värsta scenarion så blir jag inte rädd. Ska jag bli rädd? Bör jag bli det? Jag är så rädd för mitt eget psyke att jag inte kan sluta, jag kan inte sluta peta i de variga såren. Springer ner till köket och stoppar händerna i en skål med is. Tio sekunders frihet. Mitt handfat är fullt med hårstrån, de bara lossnar från mitt huvud. Du är tvivel och jag får dig tillbaka genom att uttala de ord jag inte litar på så hårt och så mycket att du tror mig. Häller det i dina vener, du öppnar din mun & jag låter den bärnstensfärgade vätskan rinna in och över, längs din haka och bröstkorg. Vi stinker av det vi utsöndrar, bredvid och hand i hand. Inuti. Ensamma är vi papperstunna. Saxarna faller från himlen, slungas mot vår saga från alla håll. Lita inte på någon, de ser ned på dig. Tillsammans är vi allt. Behöver inte slicka socker från gatan. Vi gör världen till vad den är. Vi är religion. Sanning. Din tunga mot min hals är en bön. Jag knäfaller utan att du ber mig. Använder minnet av hennes röst i ljuvlig tortyr till att dra mig tillbaks. Här sitter jag nu, stol, trä, kök, köksbord. Demonerna går inte att mata, de dricker inte, kan inte mättas eller smittas. När de är uttråkade ristar de fram märken, ignorerar mig när jag kastar mig själv i väggen. Blyerts blir till stoft blir till aska blir till gyttja när vi gråter. Jag krälar runt där. Eldrött neonljus skär upp mig från navel till nyckelben, strör rosa salt över mina organ, syr ihop. Hjärtat flämtar till. Iskall chock. Stygnen lysande giftgröna. Jag dunkar huvudet i väggen tills det börjar ringa i öronen. Små söta kaotiska melodier, sirener. Någonstans hon som förespråkar rakryggad sårbarhet och mer öppet kaos. Vardagen är ett rivningskontrakt, jag har en dunk med bensin. Det finns ingen förståelse, bara att hon inte är här, bara förvirring.