Nangilima.

Vi ska inte vittra och dö. Vi är inte såna, vi har Nangilima i 3D, hjärtslagen i halsen och körsbär växer på våra slagfält. När jag tappat synen så nuddar du min hand med vilje, magnolian börjar spraka och blomma. Vintern matar oss med florsocker & snö men våra kläder kommer alltid lukta augusti. Vi bär samma märke på handleden. Jag skriver för hon som inte tror på krig, håller upp hennes sköld men inte hennes svärd, slickar hennes underarm ren. Fienden gråter under sin rustning. Jag tecknar drömmar i svag blyerts för dig att färglägga. Skickar försiktigt med tanken, glider iväg. Jag vet att dina trädgårdar ruttnar och översvämmas ibland, det är deras stora kängor, det är deras jävla läderremmar, jag ska fylla din trädgård med ljus. Silat ljus. Sånt som inte skuggor kan överträda. Nätter behöver inte ha namn eller datum. Våra samtal om ingenting särskilt är också överlevnad.

Men språket känns som kemiskt avfall, det fräter i min strupe. Pärlorna räcker flera mil runt jorden, jag önskar det kunde hålla mig tillbaka. Önskar systerskap var mer kropp och mindre tal. Jag har aldrig älskat med en ängel förut, vet inte hur man smeker vingar. Vars har du känsel och inte? TV:n står på men rösterna dör bort, kvar blir bara din röst och din blick som liksom täcker hela min kropp i hebreiska, regn, du svettas i neon. Slickar upp broadway från din bleka nacke. Navigerar. Väntar. Mitt hjärta är en jukebox.

Hittar redan förlorade sagor i din handstil, smälter choklad i koppar till dig, försöker igen. Men det är bläck snarare än blod i mina vener, allt är redan sagt. Jag skrattar men mitt skratt är en spegel. Jag axlar för många roller. Ändå finns det i varje spår, vi rullade över fälten, det var aldrig tomt i våra skratt och när våra ögon möttes ljög vi aldrig. Våra drömmar löpte längs järnvägsspår där tågen slutat gå, du vaknade om nätterna när jag satt mig upp för att hyscha bort mörkret.

Lägger ditt huvud tillrätta mot den röda mattan, du är ledsen och tunga strålar av honung rinner mellan dina fingrar. Jag stryker dig över håret medan du skär isär och tar det du behöver. Kanske är det så att alla som älskar måste gå under. Kanske det. Men då är det vackert så, vi kan dö tillsammans. Duvorna kommer att buga, gnaga sig igenom himlen.
Plötsligt har något skett, jag tejpar skärvorna innan jag plockar upp dom. Älskar henne. Det är något som vill ut, något sex, något ackord, någonting. Glittret är ett gift som vi stryker in i huden, jag skriver för att inte få missfall med sorgen, för att inte så glas i vackert vitt kött. Du ger mig plastpärlor i rosa, grönt, blått, springer igenom lägenheter, ritar ljus & rum & silar oceaner genom nyckelhål.

Min hungriga tunga tar emot regnmoln & japanska melodier, husen vill slita sig från människorna. Vi drömmer svart gräs och vita sjöar, drömmer röd tejp, ljusrosa sår. Sorgen ett nyköpt pussel vi kan bryta isär. Svart snö i stadsparken. Vill du dela paraply, vi kan se på när snöflingorna bygger snöänglar som dansar runt träden.

En tunn röst nånstans, jag vet att du fryser. Baby, vi måste ta skydd, vi måste ta skydd nu. Väntar du på mig? Packa leksakspistoler och chardonnay. Vänta, jag vill teckna av din stjärnbild mot din rygg, inte med nålar eller bläck, bara tunga. Regniga minnen. Gryning betyder ackordsbyte. Kommer på mig själv med att vilja skriva dig hela böcker, dikter och brev, fylla dem med imorgon och silverkonfetti från konsertgolvet igår 02:30 pm.
Jag gröper ur alla Tokyos neonskyltar för din skull, öser ner ljuset i provrör och fäster dem runt min midja. Himlen är så svart nu, de enda ljusen är elektriska och de skär igenom rummen men inte igenom hjärtan eller länder.

Jag vill lova dig mycket, men eftersom ord är som ballonger och jag inte har så mycket luft kvar i lungorna så hoppas jag att du ändå vet.
Är du rädd nån gång så är det bara att dra lite i min tröjärm.